De närvarande

Utdrag ur Joséphine, kap. 51 ('Kungen av Rom'):

Jag hade i hemlighet förhoppningar om att få stanna något längre i Malmaison. Men det fann sig inte Bonaparte i. Han kunde dock inte bekväma sig till att meddela mig detta själv utan sände den oerhört generade Cambacérès. Ärkekanslern var inte precis någon mme de Rémusat, och han meddelade mig sin härskares vilja på ett ganska tafatt sätt. Visserligen ville kejsaren inte tvinga mig till någonting, men med hänsyn till kejsarinnans tillstånd var det bäst att jag reste till Navarra så fort som möjligt.
-- Hon är rätt så uppriven, det stackars lilla livet, avslutade Cambacérès allvarligt. Kejsaren -- och jag också för den delen -- skulle starkt rekommendera att ers majestät åker.
Jag tyckte att Marie-Louise, som hade privilegiet att få tillbringa varje dag med Bonaparte och dessutom bar på hans barn, var den sista som hade någon anledning att vara "uppriven". Trots det beslöt jag mig för att lyda Cambacérès råd. Ingen skulle påstå att jag var ute efter att såra Marie-Louise.
Livet på Navarra var ganska behagligt. Mme de Rémusat hade följt med den här gången, och till och med hon verkade ha riktigt roligt. Mme d'Arberg var däremot något bekymrad. Monsieur Pourtalès hade börjat visa stort intresse för mme Gazzani, och snart var romansen ett faktum. Mlle de Castellane-Norantes försäkran om att hon "nog skulle kunna locka tillbaka" monsieur Pourtalès gjorde inte mme d'Arberg lugnare. Men jag var så glad över att mme Gazzani lyckats glömma Bonaparte att jag omöjligt kunde dela hennes upprördhet.
Så kom den tjugonde mars 1811. Ryktet spred sig att kejsarinnan snart skulle föda. Hela dagen var det ingen vid mitt hov som kunde koncentrera sig på biljard eller läsning. Det blev en nästan olidlig väntan tills fram på kvällen, då det första kanonskottet hördes från det intilliggande Évreux.
-- Gudskelov! utbrast jag. Barnet lever! Bara det nu är en pojke.
Ingen vågade säga något de första tjugoen skotten. Vid det tjugoandra bröt ett jubel utan like ut. Det var en pojke. Jag satt länge utan att få fram ett ord. Mme d'Arberg såg ängsligt på mig.
-- Hur är det fatt, ers majestät? Är ni ledsen?
-- Ledsen! ekade jag. Hur skulle jag kunna vara ledsen? Detta är ju vad vi alla hoppats på! Vad kejsaren måste vara lycklig. Ursäkta mig ett ögonblick, jag måste skriva till honom. Och sedan skall vi hålla en stor och påkostad bal. Det här måste firas!
Alla tyckte att jag bar mig ädelt och hjältemodigt åt vid nyheten om tronföljarens födelse. Men jag förtjänade inte deras beröm. Jag var faktiskt glad. Bonaparte hade nu äntligen sin arvtagare, och kanske ännu viktigare, en egen son. Inte desto mindre glömde han inte att i ett brev till mig tillägga, efter att ha yttrat sin faderliga stolthet:
"Jag är mycket nöjd med Eugène. Han har aldrig på något sätt varit en besvikelse för mig."
Jag uppfattade de korthuggna raderna som den absoluta höjden av ömhet och omtänksamhet. I flera dagar tråkade jag ut alla som jag kunde få tag på med mina svärmiska lovsånger om kejsarens hänsynsfullhet. Vad som fick Bonaparte att framstå i ett om möjligt ännu mer förklarat ljus var att han skickade Eugéne till mig med information om vad som hade hänt vid förlossningen och annat skvaller från hovet.
Eugène livade upp oss allesammans. Han kom på idén att starta tävlingar i allt möjligt, såsom biljard, dans och till och med fiske. Ingen av damerna var alltför ledsen om de förlorade, eftersom Eugène brukade ge dem en kram eller kyss på kinden som "tröstpris". Jag misstänkte att den unga söta mlle Ducrest -- ett tämligen nytt tillskott till mitt hov -- till och med ibland spelade dåligt med flit vid biljardtävlingarna. Både jag och mme d'Arberg höll emellertid ett vakande öga på de båda.
Eugène hade sett till att de gröna "hovklänningarna" avskaffades. Han förklarade att han ville se "den prydliga gräsmattan förvandlas till en blomstrande äng". Alla de unga flickorna vid mitt hov enades om att det var mycket tjusigt sagt av Eugène och skaffade sig genast de mest färgglada klänningar de kunde hitta. Hovetiketten försvann så gott som helt tillsammans med de gröna klänningarna. Mme d'Arberg var förtvivlad, men det fanns inte mycket hon kunde göra. I stället försökte hon förgäves få någon reda i mina finanser som -- trots att jag hade ett underhåll på tre miljoner franc om året -- var så till den grad katastrofala att Bonaparte till och med en gång sände sin finansminister för att läxa upp mig. Jag antar att mme d'Arberg drog en suck av lättnad då jag fick tillstånd att återvända till Malmaison, där hon inte behövde ta så mycket ansvar för mig. Det var nog väl att hon inte visste vad jag föresatt mig att göra när jag kom till Paris. Jag var nämligen fast besluten att se Bonapartes son och Frankrikes blivande kejsare -- som Bonaparte högtidligt givit titeln "kungen av Rom". (S. 444-46)