| Weight | 780 g |
|---|---|
| Format | Epub, PDF, Physical book |
The Ladislaw Case
60.00 kr – 150.00 kr
This sequel to Middlemarch is also in a limited sense a sequel to Dickens’ Bleak House. While there is no need to have read either novel in order to enjoy The Ladislaw Case, acquaintance with George Eliot’s characters and Dickens’ Inspector Bucket enhances the reader’s pleasure in following the twists and turns of the plot and the tribulations of the characters.
Read the blurb text
Click here for a synopsis
Here is a chapter from the book: [Ladislaw Chapter 23.pdf]
“Thormählen writes very well, moves the plot along, and keeps the tension at just the right pitch throughout. She does a particularly good job extrapolating Eliot’s characters, convincingly making Ladislaw much less attractive than he is in Eliot’s novel and revealing the implications of Rosamond’s chilling egotism … Thormählen … has created an entertaining re-vision of a major Victorian novel [which] successfully extrapolates elements in [Middlemarch] that both illuminate and criticize [it].” George P. Landow, Editor-in-Chief, The Victorian Web.
‘One of the pleasures of reading Imke Thormählen’s murder mystery … is that it works on two levels: even as it unravels the question of who committed the murder, the novel provides a thought-provoking sequel to George Eliot’s Middlemarch. /—/ [It contains] … strong narrative suspense, psychological realism, and a credible Victorian setting … [I]maginatively and insightfully faithful to George Eliot’s vision … this novel … reveals some of the hitherto untapped potential that lies latent in … Eliot’s novel and is, at the same time, a very good read indeed.’
Micael M. Clarke, George Eliot — George Henry Lewes Studies, Nos. 64-65
‘The characterization of the main protagonists in the story is generally consistent with that created by George Eliot … Characters impress us or repel us by what they say. There is no difficulty here in recognizing their voices: the clear sombre voice of the disappointed Dr Lydgate; the excessively polite voice of Rosamond, so quick to criticize her husband and add to his sense of failure in his professional and social life; the irritable and yet self-critical voice of the young politician Ladislaw; the certain tones of Lady Chettam secure in her social position, correcting her sister “Dodo” and yet always caring for her … If the reader has also devoured Middlemarch, he or she will be eager to meet old friends, to be reminded of some of the darker strands of that story, and ultimately, tense with expectations, excited to discover the murderer. We are kept guessing until very near the end and for most readers the revelation will be a real surprise.’
Ruth and Michael Harris, The George Eliot Review 44 (2013), 88-89
Additional information
Related products
JOSÉPHINE
Utdrag ur Joséphine, kap. 51 ('Kungen av Rom'):
Jag hade i hemlighet förhoppningar om att få stanna något längre i Malmaison. Men det fann sig inte Bonaparte i. Han kunde dock inte bekväma sig till att meddela mig detta själv utan sände den oerhört generade Cambacérès. Ärkekanslern var inte precis någon mme de Rémusat, och han meddelade mig sin härskares vilja på ett ganska tafatt sätt. Visserligen ville kejsaren inte tvinga mig till någonting, men med hänsyn till kejsarinnans tillstånd var det bäst att jag reste till Navarra så fort som möjligt.
-- Hon är rätt så uppriven, det stackars lilla livet, avslutade Cambacérès allvarligt. Kejsaren -- och jag också för den delen -- skulle starkt rekommendera att ers majestät åker.
Jag tyckte att Marie-Louise, som hade privilegiet att få tillbringa varje dag med Bonaparte och dessutom bar på hans barn, var den sista som hade någon anledning att vara "uppriven". Trots det beslöt jag mig för att lyda Cambacérès råd. Ingen skulle påstå att jag var ute efter att såra Marie-Louise.
Livet på Navarra var ganska behagligt. Mme de Rémusat hade följt med den här gången, och till och med hon verkade ha riktigt roligt. Mme d'Arberg var däremot något bekymrad. Monsieur Pourtalès hade börjat visa stort intresse för mme Gazzani, och snart var romansen ett faktum. Mlle de Castellane-Norantes försäkran om att hon "nog skulle kunna locka tillbaka" monsieur Pourtalès gjorde inte mme d'Arberg lugnare. Men jag var så glad över att mme Gazzani lyckats glömma Bonaparte att jag omöjligt kunde dela hennes upprördhet.
Så kom den tjugonde mars 1811. Ryktet spred sig att kejsarinnan snart skulle föda. Hela dagen var det ingen vid mitt hov som kunde koncentrera sig på biljard eller läsning. Det blev en nästan olidlig väntan tills fram på kvällen, då det första kanonskottet hördes från det intilliggande Évreux.
-- Gudskelov! utbrast jag. Barnet lever! Bara det nu är en pojke.
Ingen vågade säga något de första tjugoen skotten. Vid det tjugoandra bröt ett jubel utan like ut. Det var en pojke. Jag satt länge utan att få fram ett ord. Mme d'Arberg såg ängsligt på mig.
-- Hur är det fatt, ers majestät? Är ni ledsen?
-- Ledsen! ekade jag. Hur skulle jag kunna vara ledsen? Detta är ju vad vi alla hoppats på! Vad kejsaren måste vara lycklig. Ursäkta mig ett ögonblick, jag måste skriva till honom. Och sedan skall vi hålla en stor och påkostad bal. Det här måste firas!
Alla tyckte att jag bar mig ädelt och hjältemodigt åt vid nyheten om tronföljarens födelse. Men jag förtjänade inte deras beröm. Jag var faktiskt glad. Bonaparte hade nu äntligen sin arvtagare, och kanske ännu viktigare, en egen son. Inte desto mindre glömde han inte att i ett brev till mig tillägga, efter att ha yttrat sin faderliga stolthet:
"Jag är mycket nöjd med Eugène. Han har aldrig på något sätt varit en besvikelse för mig."
Jag uppfattade de korthuggna raderna som den absoluta höjden av ömhet och omtänksamhet. I flera dagar tråkade jag ut alla som jag kunde få tag på med mina svärmiska lovsånger om kejsarens hänsynsfullhet. Vad som fick Bonaparte att framstå i ett om möjligt ännu mer förklarat ljus var att han skickade Eugéne till mig med information om vad som hade hänt vid förlossningen och annat skvaller från hovet.
Eugène livade upp oss allesammans. Han kom på idén att starta tävlingar i allt möjligt, såsom biljard, dans och till och med fiske. Ingen av damerna var alltför ledsen om de förlorade, eftersom Eugène brukade ge dem en kram eller kyss på kinden som "tröstpris". Jag misstänkte att den unga söta mlle Ducrest -- ett tämligen nytt tillskott till mitt hov -- till och med ibland spelade dåligt med flit vid biljardtävlingarna. Både jag och mme d'Arberg höll emellertid ett vakande öga på de båda.
Eugène hade sett till att de gröna "hovklänningarna" avskaffades. Han förklarade att han ville se "den prydliga gräsmattan förvandlas till en blomstrande äng". Alla de unga flickorna vid mitt hov enades om att det var mycket tjusigt sagt av Eugène och skaffade sig genast de mest färgglada klänningar de kunde hitta. Hovetiketten försvann så gott som helt tillsammans med de gröna klänningarna. Mme d'Arberg var förtvivlad, men det fanns inte mycket hon kunde göra. I stället försökte hon förgäves få någon reda i mina finanser som -- trots att jag hade ett underhåll på tre miljoner franc om året -- var så till den grad katastrofala att Bonaparte till och med en gång sände sin finansminister för att läxa upp mig. Jag antar att mme d'Arberg drog en suck av lättnad då jag fick tillstånd att återvända till Malmaison, där hon inte behövde ta så mycket ansvar för mig. Det var nog väl att hon inte visste vad jag föresatt mig att göra när jag kom till Paris. Jag var nämligen fast besluten att se Bonapartes son och Frankrikes blivande kejsare -- som Bonaparte högtidligt givit titeln "kungen av Rom". (S. 444-46)
Reviews
There are no reviews yet.