Wenn Wörter töten könnten
Axel Thormählens Literatur-Thriller Wenn Wörter töten könnten ist ein mit einer gehörigen Portion Satire angereicherter, spannender Roman, dessen Handlungen sich hinter den Kulissen des Literatur-Betriebs abspielen. Die verschiedenen Intrigen dehnen sich von Hamburg bis ins schwedische Universitätsstädtchen Lund, um auf der Insel Gotland ihre Auflösung zu finden.
Erschien Anfang Mai 2020 in einer Neuauflage bei JMB Verlag.
Related products
The Ladislaw Case
This sequel to Middlemarch is also in a limited sense a sequel to Dickens’ Bleak House. While there is no need to have read either novel in order to enjoy The Ladislaw Case, acquaintance with George Eliot’s characters and Dickens’ Inspector Bucket enhances the reader’s pleasure in following the twists and turns of the plot and the tribulations of the characters.
Read the blurb text
Click here for a synopsis
Here is a chapter from the book: [Ladislaw Chapter 23.pdf]
"Thormählen writes very well, moves the plot along, and keeps the tension at just the right pitch throughout. She does a particularly good job extrapolating Eliot's characters, convincingly making Ladislaw much less attractive than he is in Eliot's novel and revealing the implications of Rosamond's chilling egotism ... Thormählen ... has created an entertaining re-vision of a major Victorian novel [which] successfully extrapolates elements in [Middlemarch] that both illuminate and criticize [it]." George P. Landow, Editor-in-Chief, The Victorian Web.
'One of the pleasures of reading Imke Thormählen's murder mystery ... is that it works on two levels: even as it unravels the question of who committed the murder, the novel provides a thought-provoking sequel to George Eliot's Middlemarch. /---/ [It contains] ... strong narrative suspense, psychological realism, and a credible Victorian setting ... [I]maginatively and insightfully faithful to George Eliot's vision ... this novel ... reveals some of the hitherto untapped potential that lies latent in ... Eliot's novel and is, at the same time, a very good read indeed.'
Micael M. Clarke, George Eliot -- George Henry Lewes Studies, Nos. 64-65
'The characterization of the main protagonists in the story is generally consistent with that created by George Eliot ... Characters impress us or repel us by what they say. There is no difficulty here in recognizing their voices: the clear sombre voice of the disappointed Dr Lydgate; the excessively polite voice of Rosamond, so quick to criticize her husband and add to his sense of failure in his professional and social life; the irritable and yet self-critical voice of the young politician Ladislaw; the certain tones of Lady Chettam secure in her social position, correcting her sister "Dodo" and yet always caring for her ... If the reader has also devoured Middlemarch, he or she will be eager to meet old friends, to be reminded of some of the darker strands of that story, and ultimately, tense with expectations, excited to discover the murderer. We are kept guessing until very near the end and for most readers the revelation will be a real surprise.'
Ruth and Michael Harris, The George Eliot Review 44 (2013), 88-89
Eine Wintertaufe
und andere weihnachtliche Erzählungen
JMB Verlag, 2010
Das Phänomen „Weihnacht“ hat schon viele Schriftsteller/innen fasziniert. Einige Weihnachtsgeschichten, z. B. Charles Dickens’ A Christmas Carol, sind mittlerweile Klassiker der Weltliteratur. Das Thema erschöpft sich nicht; immer wieder gibt es neue Aspekte von diesem Fest der Hoffnung, das mitten im Winter den Alltag vorübergehend vertreibt. Dazu gehören die bis zum Heiligabend aufgesparten Erwartungen, die manchmal erfüllt werden und manchmal nicht. Axel Thormählen wollte eigentlich nur die eine echte Weihnachtsgeschichte schreiben und dabei das Geheimnis lüften, was Menschen mit diesem Fest verbindet. Es hat sich aber erwiesen, dass das mit einer einzigen Geschichte nicht möglich ist. Allerdings unterscheiden sich die hier vorliegenden fünf Erzählungen wohl in ihrem Ausgangspunkt, doch nicht in der Aussage, nämlich dass Wunder passieren, auch wenn sie als solche nicht wahrgenommen werden. Zuweilen geschehen sie eben gerade zur Weihnachtszeit.
Bestellung für Eine Wintertaufe und andere weihnachtliche Erzählungen an Jens Bolm .
The Brontës and Religion (paperback)
appeared from Cambridge University Press in 1999. The first full-length study of religion in the Brontë fiction, it shows how the Brontës' familiarity with the contemporary debates on doctrinal, ethical, and ecclesiastical issues informs their novels. Divided into four parts, the book examines denominations, doctrines, ethics, and clerics in the work of the Brontës. The analyses of the novels clarify the constant interplay of human and divine love in their development. While demonstrating that the Brontës' fiction is usually in agreement with the basic tenets of Evangelical Anglicanism, The Brontës and Religion emphasises the characteristic spiritual freedom and audacity of the Brontës. Lucid and vigorously written, it opens up new perspectives for Brontë specialists and enthusiasts alike on a fundamental aspect of the novels greatly neglected in recent decades.
Excerpts from reviews: "[a] well-informed [study] based on scrupulous readings and meticulous judgments" (Times Literary Supplement); "[the author's] willingness to read with the grain of the novels' religion makes for absorbing reading" (Victorian Studies); "a refreshingly textual study of the Brontës' fiction" (The Review of English Studies); "a work of extraordinarily comprehensive scholarship" (The Journal of Ecclesiastical History); "the kind of writing which will endure and remain valuable for many years to come" (Theology); "I very much enjoyed this book" (Reviews in Religion & Theology).
The Brontës and Religion, hardback
The Brontës and Religion, paperback
JOSÉPHINE
Utdrag ur Joséphine, kap. 51 ('Kungen av Rom'):
Jag hade i hemlighet förhoppningar om att få stanna något längre i Malmaison. Men det fann sig inte Bonaparte i. Han kunde dock inte bekväma sig till att meddela mig detta själv utan sände den oerhört generade Cambacérès. Ärkekanslern var inte precis någon mme de Rémusat, och han meddelade mig sin härskares vilja på ett ganska tafatt sätt. Visserligen ville kejsaren inte tvinga mig till någonting, men med hänsyn till kejsarinnans tillstånd var det bäst att jag reste till Navarra så fort som möjligt.
-- Hon är rätt så uppriven, det stackars lilla livet, avslutade Cambacérès allvarligt. Kejsaren -- och jag också för den delen -- skulle starkt rekommendera att ers majestät åker.
Jag tyckte att Marie-Louise, som hade privilegiet att få tillbringa varje dag med Bonaparte och dessutom bar på hans barn, var den sista som hade någon anledning att vara "uppriven". Trots det beslöt jag mig för att lyda Cambacérès råd. Ingen skulle påstå att jag var ute efter att såra Marie-Louise.
Livet på Navarra var ganska behagligt. Mme de Rémusat hade följt med den här gången, och till och med hon verkade ha riktigt roligt. Mme d'Arberg var däremot något bekymrad. Monsieur Pourtalès hade börjat visa stort intresse för mme Gazzani, och snart var romansen ett faktum. Mlle de Castellane-Norantes försäkran om att hon "nog skulle kunna locka tillbaka" monsieur Pourtalès gjorde inte mme d'Arberg lugnare. Men jag var så glad över att mme Gazzani lyckats glömma Bonaparte att jag omöjligt kunde dela hennes upprördhet.
Så kom den tjugonde mars 1811. Ryktet spred sig att kejsarinnan snart skulle föda. Hela dagen var det ingen vid mitt hov som kunde koncentrera sig på biljard eller läsning. Det blev en nästan olidlig väntan tills fram på kvällen, då det första kanonskottet hördes från det intilliggande Évreux.
-- Gudskelov! utbrast jag. Barnet lever! Bara det nu är en pojke.
Ingen vågade säga något de första tjugoen skotten. Vid det tjugoandra bröt ett jubel utan like ut. Det var en pojke. Jag satt länge utan att få fram ett ord. Mme d'Arberg såg ängsligt på mig.
-- Hur är det fatt, ers majestät? Är ni ledsen?
-- Ledsen! ekade jag. Hur skulle jag kunna vara ledsen? Detta är ju vad vi alla hoppats på! Vad kejsaren måste vara lycklig. Ursäkta mig ett ögonblick, jag måste skriva till honom. Och sedan skall vi hålla en stor och påkostad bal. Det här måste firas!
Alla tyckte att jag bar mig ädelt och hjältemodigt åt vid nyheten om tronföljarens födelse. Men jag förtjänade inte deras beröm. Jag var faktiskt glad. Bonaparte hade nu äntligen sin arvtagare, och kanske ännu viktigare, en egen son. Inte desto mindre glömde han inte att i ett brev till mig tillägga, efter att ha yttrat sin faderliga stolthet:
"Jag är mycket nöjd med Eugène. Han har aldrig på något sätt varit en besvikelse för mig."
Jag uppfattade de korthuggna raderna som den absoluta höjden av ömhet och omtänksamhet. I flera dagar tråkade jag ut alla som jag kunde få tag på med mina svärmiska lovsånger om kejsarens hänsynsfullhet. Vad som fick Bonaparte att framstå i ett om möjligt ännu mer förklarat ljus var att han skickade Eugéne till mig med information om vad som hade hänt vid förlossningen och annat skvaller från hovet.
Eugène livade upp oss allesammans. Han kom på idén att starta tävlingar i allt möjligt, såsom biljard, dans och till och med fiske. Ingen av damerna var alltför ledsen om de förlorade, eftersom Eugène brukade ge dem en kram eller kyss på kinden som "tröstpris". Jag misstänkte att den unga söta mlle Ducrest -- ett tämligen nytt tillskott till mitt hov -- till och med ibland spelade dåligt med flit vid biljardtävlingarna. Både jag och mme d'Arberg höll emellertid ett vakande öga på de båda.
Eugène hade sett till att de gröna "hovklänningarna" avskaffades. Han förklarade att han ville se "den prydliga gräsmattan förvandlas till en blomstrande äng". Alla de unga flickorna vid mitt hov enades om att det var mycket tjusigt sagt av Eugène och skaffade sig genast de mest färgglada klänningar de kunde hitta. Hovetiketten försvann så gott som helt tillsammans med de gröna klänningarna. Mme d'Arberg var förtvivlad, men det fanns inte mycket hon kunde göra. I stället försökte hon förgäves få någon reda i mina finanser som -- trots att jag hade ett underhåll på tre miljoner franc om året -- var så till den grad katastrofala att Bonaparte till och med en gång sände sin finansminister för att läxa upp mig. Jag antar att mme d'Arberg drog en suck av lättnad då jag fick tillstånd att återvända till Malmaison, där hon inte behövde ta så mycket ansvar för mig. Det var nog väl att hon inte visste vad jag föresatt mig att göra när jag kom till Paris. Jag var nämligen fast besluten att se Bonapartes son och Frankrikes blivande kejsare -- som Bonaparte högtidligt givit titeln "kungen av Rom". (S. 444-46)
Eliot’s Animals
T. S. Eliot´s poems and plays are full of animals, from the alley cats of the early poems by way of the eagle, leopards, and unicorns in Ash-Wednesday to the birds in Four Quartets. Marianne Thormählen´s Eliot´s Animals takes you on a guided tour of Eliot´s bestiary, showing how the poet brought a rich variety of ideas about animals into his texts and invested those texts with layers of meaning derived from, for instance, Dante, Baudelaire, and the Bible. Eliot´s Animals is a book to dip into for the Eliot reader curious to see how a particular scene can be perceived with reference to the function of a particular animal image. There is no need to read it straight through -- but those who do will learn something new about Eliot´s range and subtlety in handling symbolic features. (Lund Studies in English No. 70, 1984; 197 pp.)
The Waste Land a Fragmentary Wholeness
T. S. Eliot is felt by many to have been the poet of the twentieth century, and his famous The Waste Land is the best known poem of that century in English. Many people have found it hard to come to grips with, though, and reading Eliot remains a challenge.
"A hoax", "tripe", a piece of "rhythmical grumbling" (the latter is the poet´s own description) -- is T. S. Eliot´s The Waste Land really worth all the attention it has come in for since its publication in 1922? Thousands of literary critics and scholars have been writing about it -- what inspired such enormous efforts? And will the new millennium gratefully drop it into semi-oblivion as a period piece belonging to the world of yesterday? You´ll know more about The Waste Land, and about Eliot, and about the way you yourself respond to modern poetry after reading Marianne Thormählen´s The Waste Land: A Fragmentary Wholeness. First published in 1978, it has become a standard work on the poem, partly thanks to its generous annotation and bibliography which have helped many students chart their own way through this challenging terrain. The book tells you about the poem´s gestation, Ezra Pound´s midwifery, metre and rhythm in the Waste Land, and the symbolic imagery that is such a powerful dimension in all of Eliot´s work. It also suggests ways of freeing the reader from the obligation to make it all hang together by working out a consistent "plan" or "structure". Let The Waste Land: A Fragmentary Wholeness help you form your own relationship with the greatest modernist poem, unhampered by preconceived notions and unworried by its alleged "difficulty". (Lund Studies in English No. 52, 1978; 248 pp.)
Reviews
There are no reviews yet.